Den här sidan har korrekturlästs
151
Vinterqvällen.[1]
(Skärgårds-romans.)
Hjulet surrar, rullen går,
Liten Kerstin spinner.
Snön mot rutan yr och slår,
Spiselbrasan brinner:
”Om jag nu ej fästman får,”
Sjunger hon och skämtar,
”Kommer han nog nästa år
Och sin gumma hemtar.”
Far en väldig knubbe fått
Och i stugan träder:
”Detta är för ufvar blott
Just ett lagom väder.
Knappt en hund vill ute gå.” —
Och bland spiselns bränder
Lägger han sin torrved på
Och sin snugga tänder.
Mor på bordet hjertans god
Aftonvarden ställer.
Tumlarn, som är fars klenod,
Perlan i hon häller.
- ↑ Poemet finns utvald i Svea Poetiskt Album 1874
