Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 3.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs

169

Hösten.


Instängd sitter jag i vinterburen,
Himlen gissnat, snuskig är naturen.
Solen sällan sjelf ur kammarn träder;
Hösten är en sudd i alla väder.

Hemskt hans vindar öfver jorden stryka,
Stybb och stickor genom luften ryka,
Löfven sopas liksom papiljotter,
Träden nakna stå som Hottentotter.

Han bör skickas till Italien, bröder!
För att lära mores uti Söder.
Blott han reser, gerna må kamraten
Liksom andra, få anslag af staten.

Här han gör blott ogagn och förtreter,
Smälter jorden; sotar himlens ether,
Skapar lungsot, som till döds oss dubbar,
Och reumatisk värk åt gamla gubbar.

Skapelsen han gläds att genomblöta,
Ångfartyg han låter sammanstöta,
Narrar skepp i bränningar och brotten,
Och Guds gåfvor strös på hafvets botten.