173
Min lilla vrå.
Uti min lilla vrå, fördold för verldens öga,
Jag sjunger än ibland, fast jag ej mer är ung.
Jag älskar frid och lugn, och resten bryr mig föga:
”En grånad filosof är mensklighetens kung.”
Jag modet aldrig fällt, fast hoppet stundom ljugit,
En samvetslös krabat, en gudaslarf som få.
Fast stekta sparfvar ej uti min mund har flugit —
Jag lefver glad och nöjd uti min lilla vrå.
Jag verldens dårskap sett, dess fröjder har jag smakat,
Och tumlat om bland dem, som efter lyckan gno.
Att vinna hennes gunst jag ingenting försakat,
Att alltihop var strunt jag vill er anförtro.
Likt Saul fordomdags, som pappas åsnor sökte,
I stället fann i hast ett kungarike på,
Så har jag lyckan sökt, och hur min väg sig krökte,
Jag fann den bästa här uti min lilla vrå.
Jag skaptes ej för gråt, jag vill min oro spara,
Den stör aptiten blott. Den har jag som en häst.
Det hör till min diet att kropp och själ bevara,
Och konsten är att tro, att hvad som sker är bäst.
