184
behålla en värdig hållning. Man vill alltid åt relingarne, huru man än sträfvar att undvika kroklinier.
Qvällen var vacker och färden var gungande. En prest var illa deran för den så kallade sjösjukan. Han kom upp ur sin hytt för att vädra sin herkuliska gestalt. Han var som Polyfem hos Homerus.
”Stor, förunderligt stor, han var till växten och föga
Lik brödätande män.”
Han skulle bort att profva, som det heter, men misströstade att någonsin komma lefvande i land. Han satt sorgsen som ”Frithiof på hafvet”, fast ej så hjeltemodig. Så här ungefär var förhållandet:
På skeppsdäck satt
I sommarnatt
Med väldig mage
En prest med krage
Men ömkligt sjuk
I hals och buk.
Förgäfves satte
Man fram en ”knatte”:
Det stod ej till.
Han bjöds på sill.
Han strök sin haka
Och sköt tillbaka
Båd' vått och torrt:
”Tag bort, tag bort!
Det blott mig qväljer
Att se buteljer
Och mat och stop.”
Han föll ihop
