189
ännu, ehuru rullningen var mindre. En och annan passagerare, som ej varit synlig under den stormiga qvällen, presenterade sig nu med blekt ansigte på däck. Hela föregående dagen hade jag betraktat en man i snusbrun öfverrock, som aldrig ömsade plats, utan satt nästan orörlig på ett och samma ställe, utan att fästa sin uppmärksamhet vid något annat än sin käpp, emot hvars krycka han lutade sig. Men så snart matklockan ljöd, flög han upp, som om han fått en elektrisk stöt, och med en ifver som var otrolig, hastade ner i matsalongen och till anrättningarne. Så gjorde han äfven nu, då frukost-timman var inne:
”Trög Euthychides var, då han sprang på rännarebanan;
Mången förbi honom kom, mången med kortare ben.
Men när sedan han sprang till det festligt svigtande bordet,
Kunde man säga med skäl: vingar Euthychides har.”
Han fortfor under hela resan med samma orubbliga
ordning, och det är alltid roligt att se ordentligt folk.
Ännu en passagerare hade vi, som vi kallade ”muntra Kassören”. Han var munter till och med, då han var sjösjuk, och följande sång återger ungefär, hans monologer mellan och under hans sjöplågor.
Svårare seglats man aldrig finner
Än på en ångbåt i stormigt haf:
Knappt att få fast i en reling man hinner,
Innan det bär mot en annan af.
Uj! hvad det snurrar i hjernan och brinner,
Värre ej straffas den argaste tjuf.
Lyckas det blott att jag landbacken hinner,
Fan ger jag skoflar och skorsten och skruf.
