202
En gör sin flit att på gravyrer titta,
En skär med knif en saftig astrakan.
En sig förtjust vid steroskopet sätter,
En tar en bok och slår den hop igen,
En tar notis om några tjog porträtter:
”Hvem är det här?” — Jo, det är den och den.
Känd uti stan som sjelfva elegansen,
Kommer en sprätt, för artighet i rop,
Läspar en stund om sista Innocensen,
Yppar att de haft snufva allihop.
Matta bli snart konversations-försöken,
Nu blir en bön, förgäfves ej förspild:
Flygeln slås opp, och en välboren fröken
Sätter sig ned och sjunger ”Rosens bild.”
Sången är slut och priffe med detsamma.
Klockan, bevars är snart tre qvart till tolf.
Magen käns svång och alla ögon flamma:
Skönt står ett bord med mat på salens golf.
Titta! här finns gudsgåfvor till att välja.
Klang och gutår! är det ej fint, så säg?
Kom låt oss gå — Ja, blott jag hinner svälja —
Nu har jag sväljt: nu kila vi vår väg!
