214
höra honom blåsa dagen derpå; men vid närmare besinnande lät jag honom lefva, och han blef sedan auktions-vaktmästare och slutligen en försupen namnsdagsblåsare. Allt detta har gjort, att hvar gång jag mött en klarinett-blåsare, har jag alltid börjat svettas och tänkt i mitt sinne: ”kommer du åter med gudaprakt”? Jag begriper derföre ganska väl Tants förskräckelse för den blåsande hyresgästen; men gudskelof, att Tant icke bor tillsammans med honom!
Spöken har jag aldrig trott på, och hvad Tant behagat i sitt nämna bref angående något oknytt i Tants nya bostad, har jag helt och hållet tagit som ett raljeri, och Tants förstånd är för mycket upplyst för att Tant skulle tro på dylika tokerier. Sjelf har jag hvarken hört eller sett något spöke, och tänker hädanefter hvarken se eller höra något i den vägen.
”Den rätt kan läsa sitt Fader vår
Han räds hvarken fan eller trollen.”
Likvisst vill jag råda alla, och hvar och en i synnerhet, som är rädd och tror på spöken, att vid första åsyn af något ditåt, icke afbida dess ankomst, utan genast ta till fötterna, så fort gnos kan, och som Vitalis sjunger:
”Att benen som trumpinnar dem uti ändan slå”;
ty jag har hört sägas, att det skall vara ett ledsamt herrskap att ha göra med, isynnerhet som de alltid få tag i oss, men vi aldrig få tag i dem. Min tro är derföre att Tant mycket säkert får vara i fred för alla slags spökfigurer. Värre är det med klarinett-blåsaren. Honom önskar jag, på Tants vägnar, dit pepparn växer.
Fick jag skipa lag och rätt
Skulle jag med allvar styra:
