218
Allvarsamt sagt! Tycker inte Tant verkligen att jag
är för litet allvarsam? Åh nej! det skall Tant inte tycka.
Jag menar allvarsamt, fastän det ibland kanske låter som
gyckel. Jag afbidar emellertid Tants omdöme öfver min
kalender, och önskar blott att dess läsning måste bekomma
väl. Men läs icke under klarinett-blåsarens musik-öfningar,
ty det skulle bestämdt inverka menligt på Tants omdöme
om min poesi. Välj hellre det angenäma ögonblicket efter
en liten middagslur, eller vid doftet af den arabiska bönan.
Tag fram lilla pannan, gräddsnipan och sockerasken med
Napoleon på locket — gamla Napoleon, det förstås! Jag har
alltid tyckt mycket om den der lilla silfvergubben. Då
kunde man säga att ”man lefde i ett tidhvarf.” Det var
en mästare att föra krig. Men så lärde han ej ut konsten
heller. Och det är ej någon liten konst att föra krig.
Mycket lättare är det att göra fred. Det skulle till och
med Tant kunna göra. Men nu bry vi oss ej om
någotdera.
Med Napoleons tillåtelse tar tant sig nu en kopp kaffe ur den lilla blanka vår-pannan; och under denna angenäma sysselsättning hoppas jag Tant tittar på min lilla kalenderunge, hvilken jag nu innesluter, liksom mig sjelf, i min nådiga Tants alltid visade ynnest och välvilja.
