25
Hur naivt de sig i vassen luta
Med sin lilla gump mot solens rund:
Hvad på botten de så ifrigt leta,
Det må Gud och professorer veta.
Aldrig jag uti naturen fuskar,
Naturforskare jag aldrig var;
Vet ej hur de växa trän och buskar,
Eller blomman, hvar hon purpurn tar.
Och hvad rör mig huru stören kuskar,
Blott han smakar bra min kaviar.
Resten sedan, ack! derpå må gerna
Verldens Vise släppa till sin hjerna.
De må grubbla, lukta, borra, bråka,
Blinda kika sig på solens ring,
Vända ut och in på korp och kråka,
Spänna tanken universum kring,
Unter uns, om vi upprigtigt språka,
Veta de ändå just ingenting.
Sjelfva Sokrat, som så mycket visste,
Då han hustru tog, så tog han miste.
Hulda sångmö! jag kan alls ej fatta,
Hvad du vill med Sokrat och hans fru.
Blygs du ej åt ålderdomen skratta,
Är det sådan brist på ämnen nu?
I en Visa, tänk på det besatta,
Att begagna en af Greklands sju!
Uj, min vän! din blygsamhet du glömmer —
Men så går det, då man går och drömmer.
