93
firades tvenne flickors födelsedag, hvaraf den ena var dottern i huset, den andra blott sommargäst, båda med det vackra namnet Anna och tillika de allra intimaste vänner. Meningen var, att några englar skulle komma på gratulation ifrån en närbelägen holme. Båten var prydd med blommor och englarna förtjusande. En af englarna hade den oturen att, då han skulle gå i land, föll han, så bevingad han var, i sjön, som likväl ej var djupare vid bryggan än att han kunde vada i land. Hela drägten, inberäknadt vingarna, var gjord af Aftonblad och tog sig ej illa ut; men då den nu blef genomblött, föll det ena stycket efter det andra ifrån tråcklingen och gjorde att gossen, som gråtande sprang hem, nästan fullkomligt liknade en engel innan han uppnådde gårdens trappa. Den lilla improviserade scenen störde icke den allmänna glädjen, utan blef fastmer ett ämne till många muntra anmärkningar. Middagen intogs i det gröna, och skålar, sånger och tal aflöste hvarandra. Bland andra sjöng husets fordna guvernant, fröken Beata, på samma melodi som "Tiden bortilar, men icke min smärta":
"Snälla, små flickor! Hvad hjertligt jag tänker,
Jag uti detta poemet er skänker.
Ni skall finna deri
All min filosofi,
Jag är äldre än ni.
Glädjens och fröjdens så mycket I kunnen,
Ungdomens tid är så hastigt försvunnen:
Snabba vingar han har,
Fort som skuggan, som drar
Öfver ängen, han far.
