103
vara det klokaste. Regnet hade saktat sig och en och annan blå fläck syntes på himmelen.
Vi hade ej kört långt, då vi hejdades af en vagn, som stod midt på vägen, och hvars ena draglina var i olag. Det var en bättre vagn med sufflett, en afundsvärd pjes i regnväder. Min skjutsbonde blef anmodad att hjelpa kusken; och under tiden gjorde jag den angenäma upptäckten, att den resande, som satt ensam inkrupen i suffletthörnet och åkte med egna hästar, var en af mina intimare vänner. Det blef handslag och hurrarop, och som vi hade samma väg och linan var lagad, så satt jag på inbjudning snart instufvad i andra hörnet vid min hederliga väns sida. Vägen fortsattes under glam och samspråk, men allt som vi nalkades hufvudstaden, mulnade min väns ansigte, och han utbrast slutligen: "Det är ju satan till menniskor, som aldrig kunna få denna fördömda väg så pass farbar, att man en gång kunde slippa få gallfeber, då man olyckligtvis skall fram här. Det är ju en kaviar, som är bottenlös. Gör en visa om detta. Det är ju både ett djupt och högt ämne. Låt oss börja, jag hjelper till." Och vi började vår gemensamma sång:
jag.
Det fanns vägar 1 Abdera,
Der man ständigt stöp omkull.
min vän.
Men så djup fanns ingen lera,
Som den här vid Roslagstull.
jag.
Som en soppa kan den ösas,
Som i sjö gå hjul och naf.
