106
Det går undan så man hickar,
Som hvar häst man vingar gett.
Jag bekanta ser och nickar:
Mjukis! Mjukis! allt i ett.
Jag er helsar, stolta ekar!
Kanske var det här bredvid
Fredmans stråke, lust och lekar
Hördes i er ungdomstid.
Kanske sjelf ni honom kände,
Gåfvo skydd mot qvällens sol,
Då den ystra skalden spände
Strängarna på sin fiol.
Innan dagen släckt sin låga,
Sångarns bild jag skåda vill.
Store Bellman! Törs jag fråga
I en hast hur det står till?
Qvällens guld dig öfverströmmar,
Solen sjelf din lager kysst.
Kanske stör jag dina drömmar,
Jag skall gå förbi så tyst.
Tidens snabba flygt jag glömmer,
Man hushålla bör med den.
Går jag längre här och drömmer,
Hittar jag ej hem igen.
Vintern hela nejden söfver,
Tyst är slottets kungasal,
Månen skiner vänligt öfver
Josefinas Rosendal.
