116
Skärgårdsbref.
Då du vill veta något nytt här utifrån den yttersta
svansspetsen af den stockholmska skärgården, så är det bäst att jag
till en början låter dig veta något om väder och vind,
hvilka, i synnerhet denna tid på året, hålla ett lefverne
som, i anseende till deras oåtkomlighet, får ostraffadt
passera, ehuru det kostar på att tåla och lida deras
oförskämdheter. En tjutande nordvest, en riktig luftvarg,
jagar nu som argast de arma böljorna, hvilka som vilda,
hvitulliga får störta ut huller om buller i det oändliga
hafvet, der de tröstlösa, det förstås, få se sig om bäst de kunna.
Fins något otäckare än en storm eller något vederstyggligare än hafvet? Det fins ingen sjöbuss, han må vara så rödbrusig som helst, som tycker om hafvet. Han är litet kaxig, då han kommer i land med blankhatt och silkesnäsduk och vill inbilla folk att han längtar ut igen; men det är bara puder och skepparlögner. Han vill ej ut, han, mer än jag, och då kan du lita på att hans längtan inte är stor. Jag har aldrig hört att en erfaren sjökapten någonsin önskat att hans son skulle blifva sjöman. Nej, tvärtom har jag hört honom stämpla sjömanslifvet som det otacksammaste af alla menskliga påhitt och yrkesfunderingar. Och:jag tror verkligen att så förhåller sig, ty öfverallt ser jag gamla sjömän lika fattiga som utslitna. Hvad mig sjelf angår, blir jag arg, då jag ser hafvets
