120
En skall till Holland och kumminost packa,
En till Havanna och hemta farin,
En skall med stångjern till Albions bracka,
En, gudskelofs till Rouen efter vin.
En skall till Skotland
I stenkolsaffär,
En skall till Gotland
Och lägga sig der.
En till Arabiens kuster skall flacka,
En skall för vintern gå hem till Stettin.
Vinden har mojnat. Det blir lif och rörelse bland fartygen. Lotsflaggan hissas på förtoppen. Kettingar skramla. Ankaret kryper upp under bogen. Märsseglet sträcker på sig. Flaggen svajar under gaffeln. Lotspojkarna kasta loss undan för undan. Fartygen försvinna mer och mer, tilldess de slutligen se ut som flugor på horisontskynket. Ännu några minuter — och herrligheten är förbi.
För några dagar sedan firades här ett lotsbröllop af
det större slaget. På det du ej må onödigtvis göra dig
några oriktiga föreställningar om ett lotsbröllop härute,
så vill jag bibringa dig några redigare begrepp i berörda
hänseende.
En liten snäll och förmögen lotsgubbe gifte bort sin fosterdotter med en ung, hygglig lots. Hör på nu, hvad jag säger. Samlingen var talrik, inemot tvåhundra personer "med qvinnor och barn”. Brudskaran, som i hemmet hemtade bruden, tågade upp till en för tillfället upplåten större lokal, under kanonskott och musik af dragspel och fioler, utstofferade med rosenfärgade sidenband.
