141
Dess prakt och ståt och herrlighet
Hans åtrå dit ej mäktat rycka.
Det händer dock, der minst man tror,
Att roten ligger till vår lycka.
"Det var en afton. Qvällen låg
Och drömde på sin bädd i vester,"
Men i en blink blef sjö och våg
Tvärtom emot "Egyptens prester”.
Det åskade och stormen röt,
Så man fick efter andan kippa.
Magistern såg en båt, som flöt
Och kantrade emot en klippa.
Magistern flög. Det stod ej på
Förr'n vågen fick för ökan vika.
Och snart han såg två damer stå
På skäret slankiga och skrika.
Han trodde knappt att det var sannt,
Att den, som råkat uti stöpet,
Var fröken sjelf med guvernant,
Och grefvens enda barn på köpet.
Från skuldran blöta och till vad,
Han bjöd dem uti båten stiga;
Men fast han bugade och bad,
Han knappt dem kunde få att tiga.
Magistern skrek, att det var bäst
Att modet härvidlag ej tappa;
Och rodde sedan som en häst
Till frökens söta mor och pappa.
