9
Att nu för tiden mycket mindre skrattas
Än fordomdags, är allom väl bekant:
Det må nu vara hvad som helst som fattas,
Men något är det, det är visst och sannt.
Är det för godt måhända om supéer?
Är man på lyx kanske för mycket het?
Det fins kanske för mycket af arméer,
För litet skolor, der man något vet?
Om det är påfven man vill missivera,
Om rysskolossen syns oss för bastant,
Om det är arrestanten på Caprera —
Meh något är det, det är visst och sannt.
Man spekulerat kanske öfverdrifvet,
Man tänkt bli rik uti ett enda språng?
Kanske också, godt folk, att menskolifvet
Blott mognar till en bättre öfvergång!
Ja, hvad vet jag! I sjelfva det ej veten,
Kanske ej mer än månan är bekant,
Hvad som nu gör allmänna trumpenheten —
Men något är det, det är visst och sannt.
