Den här sidan har korrekturlästs
168
Vid hafvet.
Höstsång 1870.
Är den kulna hösten
Nu ej här igen!
Jo, han känns på rösten,
Gamla fulingen.
Våt han är och blåsig,
Hårdhändt som en gast:
Nu får man ta på sig
Hvad man har i hast.
Ylle närmast kroppen
Får man inte sky;
Öfver hufvudknoppen
Hålla paraply.
Om man tror mig svärma,
Står det fast ändå:
Röda strumpor värma
Mera än de grå.
Molnen oss förläna
Skurar då och då:
Stöflar upp till knäna
Bör man dra uppå.
