Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs

171


En liten utflygt på Mälaren.


Jag ville se huru Mälaren såg ut, som jag ej sett på mycket länge, och gick derför ombord på Aros en vacker Augustimiddag, för att plaska med så långt jag skulle finna för godt, utan någon uppgjord resplan. Vi backade ut från Riddarholmen, alldeles som när man krumbugtar baklänges till dörren, sedan man tagit ett höfligt afsked. Det var också en stor folksamling, som tog vår affärd i betraktande. Hattar och näsdukar, till och med blårutiga, satte den qvalmiga luften i rörelse, för att uttrycka en öm och ömsesidig välgångsönskan, hvilken artighet eller skyldighet icke upphörde förr än Aros vände aktern till och icke låddes om någonting annat än sitt åliggande att med görligaste första fortskaffa gods och passagerare till deras respektive destinationsorter. Det gick som en dans och Sundin stod som en gud på kommandobryggan. Mälarens stränder äro, som man vet af gammalt, förtjusande; men Mälarvattnet är gult och grådaskigt, som det förmodligen i alla tider varit hafver. Himlen var ren och blå, hvilket alltid är behagligt då man gör sjöresor, ehuru det nu var nästan till öfverflöd. Med undantag af vattnet täflade jord och himmel i fägring:

“Ögon! Hvem är mera skön,
Hvem är mera huld af de två:
Jorden så tjusande grön,
Himlen så tjusande blå?”