11
Du blommans färg och form och skott
Förstår dig grannt uppå.
Dess inre lif blir gåtor blott,
Om du glor aldrig så.
Jag vet om djur och mensklighet
Din kunskap är i rop:
Du hela knotsystemet vet,
Och hur det knåpas hop.
Men hvad, som gör att kräket går,
Har du ej klart ändå:
Du kuggad och bortkollrad står,
Om du glor aldrig så.
Du ser vid stöten af din staf
Att isen bär att gå;
Men innan du vet ordet af,
Så bär det, ned ändå.
Man har ju ej det minsta hum,
Hur man bör gå och stå:
Man ser ej sjelf att man är dum,
Om man glor aldrig så.
Fast af natur'n man fötter fått
Och ben, då man kom hit,
Man går ej sjelf, man flyttas blott
Som byster hit och dit.
Fast ögon hon oss år från år
För syn skull tycks bestå,
Så är man blind och blindbock går,
Om man glor aldrig så.
