Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs

13

 
Allt ännu är tyst och vinterdödt:
Ingen humla trummar uti häcken,
Ingen fjäril vingen guldbestrött,
Himlens väglag bottenlöst och blött
Hindrar solens vagn att gå ur fläcken.

Kanske att du klokast gör och bäst
Att du reser, tills det mer sig vårat.
Dock, det lider snart till vårens fest:
Dröj så godt med ens och blif min gäst
Och förlåt mig, om jag dig har sårat.

Men jag blef fundersam i min håg,
Då jag först dig såg uti min stuga;
Trodde, att en hund derunder låg —
Men jag blef så lycklig, då jag såg,
Att du verkligt var en riktig fluga.