220
Någon gång till kappa jorden ger mig
Gamla moln, som hon har slitit ut.
Ej en krog finns på den öde färden,
Ej en vattpuss ens, som är bekant.
Och jag trotsar att i hela verlden
Finns en sämre lottad lifdrabant.
Ja, vid Gud! Jag ångrar nästan äran,
Att jag jorden varit har till gagns,
Ty jag ser omsider med förfäran,
Att jag gjort en sämre konnäsans.
I elände hennes slägte rör sig,
Knappt ett tuppfjät går det mera fram.
Jorden har så mycken dumhet för sig,
Att det just är både synd och skam.
Menskligheten, grym och pligtförgäten,
Är i ny och nedan likadan,
Och jag räds till slut, att Guds beläten
Slå sig på att äta opp hvarann.
Och när jorden fylls af blott förryckta,
Och Belzeebub fått foten in,
Då är bäst jag släcker ut min lykta,
Och att solen också släcker sin.
