43
lighet, då det gällt att hjelpa, trösta och hugsvala. Mången har gjort mindre för medaljen. Hon borde ha en sådan för tapperhet till sjös.
Det var en mindre angenäm, men ganska lärorik morgonstund. För-ut logerades fyrtio emigranter, dels på däck, dels under däck. Försalongen var fullt upptagen, och akter-ut hade, tyvärr, icke alla passagerare fått hyttplatser, hvarför många nödgades hålla tillgodo med korridorer och trappgångar. Utanför undertecknads hyttdörr postade en hedersvakt af tvenne kammarjungfrur, hvilka lågo framstupa på knä, så att jag måste klifva öfver de arma offerlammen för att komma ut och in, och det fordrades både konst och lycka, om man kunde göra det torrskodd. Barnskrik och gammalt folks jemmer varierade i alla möjliga och omöjliga tonarter, och damsalongen, ja, damsalongen, hvars dörr under fartygets slingring ej alltid kunde stå igen, företedde lefvande och kostliga modeller i de äfventyrligaste ställningar.
Frukost kunde ej dukas den vanliga tiden, klockan åtta. De matfriska bland passagerarna, hvilka ej voro många, fingo gå sugande till klockan elfva, då vi kommo in i lugnare vatten och kall mat kunde serveras.
Solen började ändtligen skina fram mellan molnen, och en gladare sinnesstämning förspordes genast bland passagerarna, isynnerhet som tornet af Venersborgs kyrka fjerran vid horisonten tillhviskade oss tröst och hopp att snart vara inne i den vänliga stadens lugna hamn. Venersborg har en täck belägenhet mellan det väldiga Halleberg på ena och Dalslandet på den andra sidan. Vi gingo i land för att vederqvicka oss af landtluften, hvartill vi hade tjugu minuters permission. En typ för allt hvad
