45
Hvad skall det bli
På detta vis?
Barkbröd och kli
Bli väl vår spis.
Om du oss regerar
På sådana grunder,
Då är ingen under
Att folk emigrerar.
Kom åter och gif oss ditt strålande dop
Och låt inte Ericsson få alltihop!
Min poetiska utgjutelse gjorde hvad den kunde. Solen
fann sig knuffad och kom strålande fram ur de tjocka
molnen, då vi landade vid Trollhättan. En skara
passagerare vandrade af till de brusande fallen för att skåda
och beundra. Vi gingo sedan genom skog och mark ned
till slussarna, dit vår ångare, som ej kunde gå samma väg
som vi, hade begifvit sig sjöledes: Den skogsväg vi
tågade var förtjusande med sina de herrligaste utsigter. Jag trodde
till en början, att vägen var beströdd med pudersocker
från något liberalt sockerbolag, men fick vid närmare
undersökning se att det endast var sågspån, som vi
larfvade uti. Mjukt och behagligt var det emellertid för
ömfotade bergvandrare.
Trollhättan har jag ej åtagit mig att beskrifva. Jag skulle dertill behöfva minst två år, och så länge har jag hvarken tid eller kappsäck att stanna. Jag har dessutom min egen åsigt om saken, som jag i korthet skall anföra:
Trollhättan af ingen besjungas kan,
Af den orsak — att det inte går an.
