82
Nu sviker mig minnet, och då läsaren troligen icke
förlorar något derpå, så vill jag ej plåga eftertanken med
att krafsa upp någon fortsättning. Vi gungade vidare på
vår gamla skuta. Middagen smakade rätt bra, men ehuru
maten var oklanderlig, fick uppasserskan uppbära temligen
ampra förebråelser för bristande insigter i den ädla
kokkonsten af en herre med månsken i nacken. Han var lika
orättvis som osmaklig i sina utlåtanden och förrådde, om ej
bristande insigt i kokkonsten, åtminstone brist på uppfostran.
"En menniska utan uppfostran," säger Linné, "lemnad åt
sig sjelf, liknar mera en markatta än Guds beläte." Och
sannerligen hade icke hans ansigte någonting
markattsaktigt, och när han vände sig om, var hans månsken
afskyvärdt. "Månsken," säger en förnäm författare, "kan man
ledsna på i beskrifningar, men aldrig i verkligheten, så vida
det icke slår sig ned i ens nacke." Ja, man måste ledsna på
det, ty det är bra fult, i synnerhet när det sitter i nacken på
en oförskämd menniska. Det är en gammal iakttagelse, som
jag vid detta tillfälle kom ihåg, att de, som visa sig mest
pockande hos andra, hafva i allmänhet hvarken något att
bränna eller bita på i sitt eget hem. Adjö, min herre! Låt
oss aldrig träffas mer! Hafvet är en orolig inrättning. Det
har ingen ro i sin själ. Det är ett evigt guppande. Än
sätter skutan ner näbben som ankorna med stjerten i
vädret, än rullar hon på sidorna och roar sig med
öfverhalningar. Man är öfverlemnad åt vindarnas ""oåtkomliga pack".
"Hanar och hönor och kycklingar små", — Nej, nej!
Ångbåtar äro, som man vet förut,
Ett sat-tyg till slut.
Och aldrig man nånsin kan finna sig trygg
Uppå böljornas rygg.
