85
Jag vandrade upp åt staden för att skaffa mig
herberge. På gatan mötte jag en tjock prest i skinnmössa
och med något liknande en snusburk under armen; tycktes
vara från landet och var hjulbent. En gumma stod på
en trappa och syntes tala för sig sjelf, en ugns-sopa i hand
och tofflor eller galoscher på fötterna. Det var samma
trappa, fast icke samma gumma, som: för femton år sedan
gaf anledning till följande poetiska utgjutelse vid ett dylikt
sommarbesök i samma stad. Vi kunna kalla stycket för:
Lilla frun i stubben.
Jag såg en gumma mera kort än lång,
Hvars man var någonting vid borgerskapet.
Hon stod och gapade liksom en tång,
Ty några tänder såg jag ej i gapet.
Den långa näsan, sammanklämd och tunn,
Gaf åt det hela något hvasst och syrligt.
Och som en hink, som hänger vid en brunn,
Hon öfver svalget hängde äfventyrligt.
"Förlåt," jag sade, "hvar är sta'ns hotell?"
Jag skäms att jag lät ryggen stå och buga.
"Jag känner ej Hodell!" — och med en smäll
I dörrn hon skrek och stängde till sin stuga.
Sen fick jag höra af en skänkmamsell,
Att mannen jemt på krogen är och klubben.
När han från nobis kommer sent en qväll,
Så får han dask af lilla frun i stubben.
