90
En till tröst skall namnam söka
Åt en femårs rustibus,
En har tandvärk utaf fluss,
En, i stället för att röka,
Tar sig en försvarlig buss.
Nog är allt detta trefligt i en bur, som är tre alnar lång och på långt när ej så bred och som ändå måste rymma åtta personer. Nej, jag tackar! Jag föredrar till och med rapphönan, i fall ej något beqvämare åkdon står mig till buds, blott jag får åka fritt och otvunget, utan någon konduktör, som befaller. Är det icke behagligt (jag förutsätter alltid på rapphönan vackert väder) att liksom nu få säga till sin skjutspojke: «Hör du, min lilla gubbe! Stanna här eller kör i sakta mak, ty jag vill betrakta denna lilla förtjusande bäck, som tumlar utför branten, och höra på fåglarnas halsbrytande koloraturer!" Han stannar villigt, visserligen utan att deltaga i min förtjusning, men ändå nöjd att få hvila sin gamla krake och ge honom en näfve gräs från dikeskanten, under det han gnolar på någon favoritmelodi. Äfven jag sjunger:
Lilla skogsbäck! Hvad du snackar
Och tar skutt och kilar på!
«Silfverfotad”, jo, jag tackar!
Gnistrande från topp till tå!
Läspande bland ros och lilja
Hör jag dig vid trastens rop,
Fast jag ej kan orden skilja,
Ty persilja
Är det nästan alltihop.
