Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

98

stället och äfven sedermera, ehuru jag en tid efteråt lät mig berättas, att 'lillhästen' slutligen blef husbonden för öfvermägtig, oaktadt dennes vidt erkända vighet och muskelstyrka.

Bland andra manhaftiga idrotter, hvaruti Schmidt utmärkte sig, var han äfven en väldig jägare. Men som jag aldrig förstått mig på jagt och, oaktadt min stora törst föröfrigt, aldrig varit blodtörstig, stannade jag vanligtvis hemma, då patron gjorde sina små jagtutflygter; sträckte mig i stället makligt på min beqväma soffa och läste Werthers lidande, eller någon annan lika uppbygglig bok, som jag kunde påträffa i husets bokförråd.

En dag, då det småregnade och var dystert och otrefligt i naturen, inträdde min vän och föreslog mig att göra en promenad på förmiddagen och helsa på hans vän och granne, pastor Moberg på Ramsmora, ett kapellpredikants-boställe, ungefär en knapp halftimmes väg från Kummelnäs, då man nemligen i sakta mak tog genvägen öfver skogen. Som det småduggade ifrån det dimmiga himlahvalfvet, hade jag just ingen synnerlig lust att lemna Werthers lidande, för att utsätta mig för ett nytt lidande i regn och dåligt väglag.

"Opp med dig! det hjelper inte, du skall med," utbrast min vän, "jag bär dig på mina axlar och ställer dig torrskodd midt på prestens hvitskurade salsgolf."

Förslaget föreföll mig eget och gripande, och då jag derjemte ansåg det vara ganska naturligt, att, då patron på Kummelnäs kunde bära en häst, han väl också kunde bära en liten mager student, så antog jag förslaget.