108
Han, liksom jag, blef gränslöst öfverraskad,
Fast han blef mycket mera godhetsfull.
Ty sedan sta'n i hast var genomtraskad,
Vi stannade till slut vid Vester-tull.
Der bjöds på sexa, som på Berget dukades,
Och som för rimmets skull, jag säger: slukades.
Naturen är mitt lif och min förtjusning:
Hon är gudomlig i hvarenda gest.
Och källans sorl och vestanvindens susning
Ha' melodier, som jag fattar bäst.
Och humlans sång och lilla vågens krusning
För mig predika bättre än en prest.
En trast i lundens tempelhvalf, som dessa,
Jag hellre hör än allt hvad prester messa.
Naturen håller inga tal, hon talar,
Och hvad hon talar, är det kärna i.
Hon pjollrar ej, hon gläder och hugsvalar
Och hjelper kranka att helbregda bli'.
Hon öppnar vänligt sina lärosalar,
Fast tanklöst ofta vi dem gå förbi.
Till vän och moder är hon klippt och skuren:
Jag bugar mig och hippar för naturen.
Ifrån verandan kunde jag ej nog
Betrakta kyrkan och Tessinska tornet.
Och rundt omkring var berg och dal och skog
Med mellanrum för rågen och för kornet.
