123
Och jag tror hennes ord,
Och på suset jag hör,
Att det blåser från nord.
Flögelns ställning är hög
Och dess kall är af vigt.
Hon skall hafva insigt
Att bland vindarnes ätt
Kunna ställa sig rätt.
Annars aldrig hon dög
Att tjenstgöra som flög
Och fullgöra sin pligt.
Om vimpeln, som fladdrar, borde jag äfven säga några ord, men det torde vara öfverflödigt, sedan Svenskt Konversations-lexikon tydligt definierat hvad en vimpel är, nemligen: att det är "ett smalt tygstycke, som från skeppsmasten fladdrar ut i luften". Då tygstycket icke fladdrar ut i luften, utan hänger rätt ned efter masten, är det visst något annat än en vimpel; men derom lemnas icke någon upplysning.
Jag öfverlemnade mig åt alla goda magter så inom- som utombords och gick till kojs.
På lutans sträng en sång jag knäppa vill,
Om vädrets gud mig tillstånd ger dertill.
Jag tyoker fönstret darrar i min hytt:
Har Eols goda lynne redan flytt?
Hans skuld det blir, men aldrig blir det min,
Om nordan trummar ut det med trumpinn.
