15
af Pezzani, Jamblicus, Bonnet, Jouffroy, Young, Esquiros, Flammarion, Plato, Lagerlöf, Onkel Adam, Salomo och Bulwer — allt vittnesbörd att den lille jovaliske tullinspektoren läste och spekulerade mer än han ansåg lämpligt att låtsa om för allmänheten.
År 1868 förlorade Sandhamn sin poet (afsked med pension 1869), som förstnämnda år bosatte sig i Stockholm, dock icke i sjelfva staden, utan på "det högst behagliga ställe" — säger Samuel Columbus för två hundra år sedan i en otryckt skildring af Djurgården — "der en stor mängd menniskor under hela sommaren, men i synnerhet midsommarsnatten församlar sig och der roar sig bland träd och gräs, anställande allehanda lekar." Här förflöto angenäma år, till dess skalden vid jultiden 1873 förlorade sin tjugufyraårige son. "Tala inte om det," yttrade han sedan till sina närmaste om dödsfallet; "jag kommer snart efter". Det dröjde ej heller många månader innan förutsägelsen gick i fullbordan. Tidigt på våren 1874 medföljde Sehlstedt på inbjudning af en vän på en ångbåtsfärd till S:t Petersburg och tycktes vid återkomsten vara vid särdeles goda lifsandar. Utan att veta derom — förhållandet var blott bekant för hans hustru och läkaren — bar han redan döden i hjertat. En dag under sonens sjukdom hade den tillkallade läkaren blifvit anmodad att undersöka äfven den gamle och fann honom vara besvärad af långt utbildad hjertförlamning, som antagligen påskyndades genom sorgen öfver sonens bortgång. Koppor tillstötte, ehuru mycket lindriga, och tidigt på morgonen den 22 Juni 1874 uppfyldes hvad Sehlstedt 42 år förut diktat i Dödens aning (Norrlandsblommor) :
«Lif och död om mig helt nyligt stredo;
Lifvet vann och gaf mig jorden an,
Dock när nästa gång de strida åter,
Segrar döden visst, och fängslets band
Löser sakta och mig öfverlåter
Till min längtans sköna fosterland.«
