26
På fröjd i Olympen var ingen brist,
Och Eko stod Jupiter bi;
Men Juno drog öronen åt sig till sist
Och såg blott intriger deri.
Nu tändes af hämd det olympiska blod,
Och grym blef gudinnans min:
Då Juno var ond, var hon inte god,
Det står uti Mythologin.
Med blick som en syl och en stämma så stark,
Och utan den minsta finess,
Blef Eko förpassad till skog och mark
Och kom ej till hofs sedan dess.
Tillfyllest gudinnan ej hämnad var,
Dess talgåfva tog hon också.
Blott sista ordet fick Eko ha qvar
Som reskost att tugga uppå.
I dalar och berg kan vandraren än,
Om röst, notabene, han har,
Förnimma ett genljud, som kommer igen
Med sista ordet till svar.
Men ensligt i skogen gick dagen förbi,
Då blef (hvarom sagan är viss)
I däldernas lugn hon förälskad uti
En skogs-sprätt, som hette Narciss.
Men han vände ryggen åt henne helt torrt
Och gaf hvarken svar eller tröst.
Och Eko af sorg blef till stoft innan kort
Och till slut blott en klagande röst.
