36
Tidig Vår.
Mitt hjerta spritter. Det är vårens skuld:
Han kommer som en liten gud och dansar
På lätta skyar, lefnadsglad och huld,
Med blommor, som han fått för solens guld,
Att smycka skog och äng med blad och kransar.
Vi ha ju knappast mera än April,
Och ändå vågar han sig upp mot polen,
Men han är van att göra som han vill,
Och så kanhända gör det också till
Att han haft res-sällskap med sjelfva solen.
Han hela attiraljen med sig har,
Gullvifvor, fjärlar, sippor och penséer;
Men hofkapellet dröjer några dar,
Ty gökarna på vägen stannat qvar
Att ge i Skåne några matinéer.
Han vet nog hvad han gör. Han tänkte visst
På fädrens ordspråk, som vi än sentera:
Att när som göken gal på naken qvist,
Blir öfver landet säd- och foderbrist —
Och vi se helst att slippa bådadera.
