Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70
I månskenet.
(Romans.)
I vackert månsken sitter jag i båten
Och ber, mitt herrskap, vanligen att I
Tillåten,
Att jag får njuta af min fantasi.
Att börja med, så ber jag, att I måtten
Sentera reflektionen, som jag gör:
Att botten
Jag icke ser, och icke rår derför.
Ty vattnet är så fasligt djupt i viken,
Att ej dess djup med säkerhet man vet.
Nyfiken
Är jag ej heller att försöka det.
Se huru skönt den blonda månen lyser.
Så melankoliskt tyst är jordens ring,
Att nyser
En uggla blott, så hörs det vidt omkring
Uti det dunkla djupet stirrar månen
Och darrar, som han gör i minsta bäck:
Förvånen
Er ej deröfver, han har vattuskräck!
