Inunder mörka skyar
vi hälsa våra byar.
För oss ska vaxljus brinna,
för oss skall föras ståt.
HEMBYGDENS HULDRA
Hennes far är bland alfer den störste
i den nejd där min barndom förgått,
han är bergens och skogarnas förste,
och i Strandmora klint är hans slott.
Hon är barn, hon är jungfru att kalla;
hon är yngst i sitt fädernehus,
hon är vänast av syskonen alla
i sitt väsen av skymning och ljus.
Hennes läppar stå röda och ljuva,
hennes hår är som solbrantens ström,
hennes öga är djupt som en gruva,
fullt av dunkel och längtan och dröm.
Hon bär smycken av silver och koppar,
av granater är livbältets lås,
men sitt bröst vill hon pryda med knoppar
och små blomster från backe och ås.
Det är tungsamt i bergsalar trånga,
där blir soltörsten sinnet för stark.
Hela dagen hon älskar att gånga
i sin milsvida, härliga park.
