Skeppet kom, en prunkande jakt
med sång och vin ombord.
Mörka män från främmande trakt
beträdde lundens jord.
Bruna män med strida skägg
och brytande tyskt och danskt
gingo under blommande hägg
och doftade vinet spanskt.
Vem är hon med smalaste vrist
i purpurfållad kjol?
Mörkt är Vendens land, som mist
sin unga furstesol.
Spela, lund, din vackraste sång
kring hennes uppgångsstig.
Hon skall gå sin ungdom lång
och lysa vår för dig.
Skygg hon går bland vendelört
och sommarhyll framåt.
Bärgen, svenner, kjortelens skört,
ty snårens blom är våt.
Upp och ner på gångarnas mull
går kungalundens vakt,
bålda män med blomstrande hull,
som blåsa horn med makt.
Med dånande pomp och fruktansvärd
de framgå som till krig,
men sänka ödmjukt sina svärd,
du kungabarn, för dig.
134
