Sida:Samlade dikter 1943.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
haivt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog —
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.


SOMMARKARLEN

Bliv ej förskräckt och fly ej din kos,
då jag nalkas vid landsvägskröken!
Jag räcker snårets dammiga ros
med min hyllning till godsets fröken.

Jag är en fyr av bondestånd,
en spelman på väg och dike.
Jag är en diktens vagabond,
försvarslös i andens rike.

Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt
under bördan av formler och glosor.
Nu vill jag byta pedantens dräkt
mot lantliga blaggarnshosor.


10