Sida:Samlade dikter 1943.djvu/167

Men svennen klagar, tung i håg:
”Farväl, du glada slåtter,
där jag bland räfserskorna såg
hingstridarns täcka dotter!
Farväl, min dröm, om glans och bragd;
jag är av trynfä ombelagd.
Jag repar löv vid alebäck,
jag samkar drav och hästars träck,
jag sörpar kli och agnar
att främja dessa bestars späck.
Men åker skördefolket in
med hö i höga vagnar
och alla mör med solrött skinn,
då blygs jag i mitt trälasinn
och gömmer mig bak luckan
med mycken sorg och suckan.”

När Sankta Brittas vanna strör
från lundens loft sitt vete,
den trogne svinaherden för
sin hjord på ollonbete.
Låt se, låt se, vem kommer där
på stig bland ljung och krösebär?
Ty pärlband på sin tröja
och hatt som hägerfjädrar bär
har ingen tjänstemöja.
Det är det fagra grevebarn.
Hon löser silkespåsens garn
och räcker fikonpaltar
och mandelbröd åt svinakarln.
De sätta sig på tuvans rund,
han kysser hennes fina mund
i skygd av breda galtar.

157