Jag är bekant med nöjet och med faran,
min röst var börd i visan och i psalmen,
och tidigt fick jag värvning i den skaran
som delar bragden och försakar palmen.
I skördetider
jag sökte drömögd blåklint mellan halmen
och följde avundsfri till andras lider
de höga lassen, sjungande vid skalmen.
Syn mig en fana, mör av mina nejder,
att jag må bära den med stolta händer
i glädjens festspel och i vredens fejder
bland goda löskekarlar, mina fränder.
Syn lejontänder,
passionens rosor, smäktande jasminer,
syn var symbol som männers hjärtan tänder,
så långt som vinden går och solen skiner!
Vår flock är dömd. Dess del vart alltför mycken
av märg och sav, av livets eld och sveda.
Vi krävde allt och fingo lumpna stycken;
hur vart ändå i gamman vänd vår leda?
Bland höstens smycken,
när andra kysste våra vårars brudar,
vi skreko lycka till och höjde drycken
och förde dansen, skämtande som gudar.
Du mö, vars blickar famna mig vid härden,
håll av mig dyrt i denna drömkvälls vaka!
I morgon går din fänrik ut bland svärden,
och knappast leder vägen hit tillbaka.
162
