Sida:Samlade dikter 1943.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs

Och nu rullar vagnen uppåt, och Elias breda hand
vinkar avsked åt hans jordelevnads bygd;
och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland
i de drömmande fururbergens skygd.

Här är blänk av stora vatten, här är stranden röd och gul
som en örtasäng av mödrar och mör,
och små piltar peka upp emot de flygande hjul:
"Se på grannasfar, så vådligt han kör?”

Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm
ringer sabbat vid den saliges färd,
och han åker ur den klangen in i bruset av en psalm
från evinnerliga orgelekars värld.

När du sitter, o Elia, vid din mästares bord
och ser ned på vår ondska och vår nöd,
fäll i domarns öra milda och förlåtande ord,
bed för dalarna, som hungra, om bröd!

Nu går solen bakom Sollerön, men trygg i rymdens natt
far profeten vid de vänliga små ljus
som den gode Gud Fader utmed vägen haver satt,
vilken leder till hans gästfria hus.

Högt i fjärran öknar skrider väl den onda Skorpion,
där går Hunden med sitt ödsliga skall,
där ha Lejonet och Björnarne och Ormen sina bon,
men de bringa ej Guds fålar på fall.


167