Det står eld ur deras näsor, det är eld i deras ben,
genom rymderna framila de så fort,
tills de hinna Vintergatan, denna gyllenträdsallén,
som går ända fram till paradisets port.
Och vår Herre stiger ut på sin förstugutrapp:
”Stig här in, du min heliga profet!”
Och han vinkar åt en ängladräng, som kommer flink och rapp
och för svettiga kamparna i bet.
JONE HAVSFÄRD
Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: ”Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!”
Och se här går skeppet på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.
Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.
168
