Jag stannade hos barnen som lekte vid min båt.
De singlade kiselskärvor, jag singlade plåt på plåt.
Jag tyckte jag vart blottad
och arm och illa lottad,
men det var icke därför mitt bröst var fullt av gråt.
Nu drevos mina hjordar hem över älvens bro;
där gick den fromma tacka, den sedesamma ko.
De ville icke se mig
och ingen hälsning ge mig,
men slöa brodersblickar mig gav en oren so.
Jag blygdes för min uselhet och drog mig bort i smyg,
och uppåt längs Jordanen jag gick väl milen dryg.
Då mötte jag bland träden,
där vägen lopp ur säden,
en skara män och gubbar med fångst och fisketyg.
Den förste gick med klumpfot och bar en frodig sik.
En annan bar en liten ål, så mager som en spik.
Den tredje och den fjärde
de fraktade en mjärde,
besatt med fjäll och sjögräs från fiskafängets vik.
Den femte gick i ledet så hjulbent som en tax
och släpade på kutig rygg en lång och dråplig lax.
Den sjätte och den sjunde
de sleto allt de kunde
med noten, buren högt på bår emellan åkerns ax.
Jag minns en till i skaran; han förde spö och håv
i sina händer, knäppta som till vår Herres lov.
Sida:Samlade dikter 1943.djvu/191
Den här sidan har korrekturlästs
181