Den här sidan har korrekturlästs
II
TECKNENS TID
Nu är de stora tecknens tid,
de svåra, de många.
Nu svartna knopparna i lid
och sprida rutten ånga.
Nu vissnar jordens gamla barm
utsugen, saftlös, platt och arm.
Nu dryper blod från månens horn,
o under, o under!
Nu går man ut att skära korn
och finner tistellunder,
och hunger, örlig, pestilens
förhärja land från gräns till gräns.
Nu dansar gravölsfolket vals,
se traven, hör trallen!
Nu heter hätskhet arm om hals
och kärlek dunk i skallen,
och Antikrist i biskopsskrud
går saklöst kring och hädar Gud.
Nu växer lejonskägg på lamm
och vargungen smiler.
Ur duvägg krypa drakar fram,
ur grodrom krokodiler.
I rena jungfrurs moderliv
hörs barnagråt och tvillingkiv.
Nu skiftar. solen sin gestalt,
o fasa, o fasa,
184
