och ligger som en möglig palt
i molnets tiggartrasa.
Nu är det skymning dagen om,
och natten växer småningom.
Nu komma alla stygga djur,
se ulvar, hör uvar!
Nu rasslar tidens nötta ur
med sina hjul och skruvar;
dess lod stå nära världens golv,
dess visare stå nära tolv.
Då syns ett starkt och fjärran sken,
nej skåda, nej skåda!
Ur molnen sträcks ett mäktigt ben,
som drivor skina båda;
och väldigt gapar lurens tratt
med guldmun över jordens natt.
Blås, Gabriel, i din basun,
tra rara, tra rara!
Blås hop all världens folk som dun
att stå till doms och svara,
tills rymden ligger öde kvar,
ett sprucket, skakat bolstervar.
III
RÖSTER PÅ VÄGEN
Den krönte:
Salig, salig, salig i höjden!
Folk, som förr edra hjässor böjden
ner till gördeln för Herrans smorde,
haven I glömt vad jag var och gjorde?
