Den tjocke köpmannen:
Det säges att själen skall vägas på en våg
och att ingen kan fuska med vikten.
Om nu jag lägger av mig min frodiga kropp
och min stadiga plånbok, så lär jag flyga opp —
jag rädes för den hiskliga svikten,
Men kanske far jag, lättad från all vällust här i dyn
direkt upp till Abrahams gästabud i skyn.
Ynglingen till jungfrun:
Det var i jordens sista vår
du vart mig dyr och kär,
I ångest kom vårt sabbatsår,
och nu är änden här.
Den hägg vars vita kvist du bär
skall aldrig blomma ut
och sätta kart och svarta bär,
förr'n allt är svart och slut.
Den sista lärka som förstått
vår lyckas morgonröst
har slutit näbben, förrn hon fått
en frostfläkt i sitt bröst.
Och grinden till den gröna ås,
där aftonskymning teg,
är stängd med evighetens lås
för kärleks fromma steg.
