Vår kärlek var de andras lik
i parens långa rad,
var dunkel jord och himmelrik
och sörjde och var glad.
All mänsklig ting är bräcklighet
och mänskors kärlek helst,
men tänk: från synd och äcklighet
vart vår för evigt frälst.
Knappt har jag sett dig kvinnligt varm
vid månskenskvällens dans,
knappt har jag lagt ännu min arm
kring tröjans vita frans.
I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå för mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.
Om jag skall skiljas ut och bo
i mörka ödeland,
så kan jag lämna dig med ro
i Herrans nådes hand.
Barn, hålla varandra i händerna; en flicka:
Det är blommor på vägen till Guds hus,
det är nattglim i mörkret och konungsljus.
Det är lätt som att hitta hem en kväll,
när det lyser i stugan och snön är mjäll.
Minns du språken från söndagsskolan, bror?
Jag kan alla de böner vi läst med mor.
188
