FLORA OCH POMONA
TILLÄGNAN
Min mun är full av glädjerop och klagan,
min själ av dagslång storm och särlafläktar.
Jag är den stilla svärmaren i sagan
och tidens son, den feberns färla jäktar.
Jag är den siste riddaren av liljan
i dessa boleriska rosentider,
och jag är dansaren som över tiljan
de strödda purpurlöv med foten sprider,
Vid pingstens gröna grind till häst jag stiger
och far så långt som sommarns vägar irra,
och varje soldag till en fest jag viger,
där skratten smattra, sträng och sporrar klirra.
Lik en kurir vars horn har brått att ringa
sin muntra ottesång i tysta byar,
med Floras gördel framför hästens bringa
jag rider under gryningskyssta skyar.
Möt mig i kvällens land, vid kopparfloden,
där ekar spegla sina höstfestånger.
Ur dagens stungna hjärta droppar bloden,
hans bleka mun är varm ännu av sånger.
Kom, låt oss följa alla skumma drömmar
som gå med månskensögon under träden,
ty livets andedräkt, den ljumma, strömmar
jämväl ur nattens skygga sorgekväden.
