Men över trädan vid vår häck står torveldens rök,
och lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök.
Det går ett spel med klang så späd på sädgröna fält,
det svänger in bland gårdens träd, ty så är det beställt.
Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll.
Nu dansa vi vår dalkadrill till majande kväll
Vem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam!
Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam.
Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt,
hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrö försatt.
Hon makar på sin blåa stubb. ”Låt mig beveka dig”,
en yngling viskar, ”gack i skrubb, att jag må smeka dig.”
Mot aftonen vid väderspel och kjolvindens fläng,
då yrar som ett tjäderspel, o spelman, din sträng.
Säg, främling, varför häver du det ljudande böl?
”Det sker av stor tacknämlighet för sjudande öl”
Men akta dig för krögare, de vakta på din pung.
De se du dricker trögare, när du blir mätt och tung.
När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött.
Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött.
Då viner han: ”Jag arme man, mitt vinhus var snyggt,
I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt.”
200
