Den vår som var förliden
stod som nyväckt i fjällmarkens mull,
och han sjöng som i näktergalstiden
för sitt sjungande hjärtas skull.
EN HORNLÅT
Till Zorn, med anledning av prisblåsningen vid Gesunda 1906
Var är folket som blåste i djurhorn
och förkastade pipa och flöjt?
Var är han som ett råmande tjurhorn
sist bland spelmän till tävlan har höjt?
Var är skalden från myrar som gulna
av de ödsliga hjortronens skörd,
och från heden, den höstliga mulna,
av den löpande branden förstörd?
Finns i Dalarnes härbrän ett bockhorn
som har kvar sina läten från förr?
Var är getherdens vårliga lockhorn,
som slog eko mot fållornas dörr?
Över åsar där majgräsen tätna,
i de nyspruckna lundarnas tid,
låt den dansa, dess sång, den förgätna,
som en vårdans av bräkande kid.
Skall han vakna med gamman och blåsa,
han, de mossludna skogarnas gud,
han vars lungor i nattvinden flåsa
som en fånges med lidande ljud?
204
