DEN BLODIGA SOTARN
En svartmuskig kvinna satt på stranden vid Luffarbo och sjöng
Den blodiga sotarn sov bland slagg
i jungfrumariesänghalmsdagg.
Jordmust dryper, hio, hio, sotarehio, ur dina plagg.
Med nacken mot den blåa sten,
svart och röd i månens sken,
armarna höll du, hio, hio, sotarehio, kring mina ben.
Den blodiga sotarn gick på bal,
tog sig en ros i Pillmans dal.
Svajig var du, hio, hio, sotarehio, blank och smal.
Maka dej, knöl! Å hut! Va falls?
Här ska ni se en sotarevals.
Armarna höll du, hio, hio, sotarehio, kring min hals.
Den blodiga sotarn gav mig ring,
gjorde mig tung och for på ting.
Åker du bunden, hio, hio, sotarehio, land ikring?
Leker du än ditt lätta liv —
raka och rep och kyss och kiv?
Trampar du valsen, hio, hio, sotarevals med ros och kniv?
NATTYXNE
Över dig, yxne, älskogsört,
susade Veneris flyende skört,
daggen som lopp av den vita foten
göt dig i roten
sin vårliga vört.
210
