Glömt har jag allt, den grå kaplan,
graven i blom under sorgsen gran,
drömmer jag flyr till ett fjärran rike
bort med dig som en svartnande svan.”
4
Långt, långt
bort i kvällarnas kväll
har skymningsfursten sin boning.
Grå står hans borg under blekblå päll
med irrande eldsken till skoning.
Tungt, tungt går vindarnas spel
och bruset ur flodernas töcken.
Det är Isacharums arvedel,
de ruvande drömmarnas öken.
Kom, kom, du skall drömma en dröm
som aldrig en kvinna drömde.
Trädet vid Pisons heliga ström,
ett frö av dess frukt jag gömde;
långt, långt bort i höstarnas höst
vaggar dess nya krona,
tusende år har jag hört dess röst
sina paradisvisor tona.
Evigt i höstarnas höst bär det frukt,
dess grenar bågna och bäva,
sköna till åsyn och ljuva till lukt
som väntande åter på Eva.
Kunskapens frukt av glädje och sorg,
som Eva blott flyktigt fick smaka,
flödar ur kvistarnas flätade korg
till lust för Isacharums maka.
